men min sorg blir inte mindre dock mer hanterbar.
Det kommer dagar som jag är väldigt under ytan medans andra som jag är väldigt uppåt.
Dagarna flyter på i ett lagom tempo med jobb, hämtning på skola och matlagning. Idag har det beställts pannkaka :)
Jag hoppas på stora förändringar snart. Vad som helst vore trevligt.
I helgen kommer vi bryta lite mönster iallafall och åka till Nora en sväng :)
Kram
Livet går vidare...
Man reser sig ur askan...
Denna tatuering har tillkommit för att påminna mig själv om att även om vi har det svårt så reser vi oss ur askan.
Snart dags...
Snart går min sjukskrivning ut och jag ska ge mig ut i jobbvärlden igen. På ett sätt känns det skönt men samtidigt är jag livrädd. Jag har fått en dagtjänst äntligen och kommer börja på 50% den 23/8. Då är Robin inskolad och klar på fritids och sexårsverksamheten.
Hon har blivit så stor min gumma.
Annars flyter sommaren på i en rasande takt och jag hinner knappt med. Men det löser sig :)
Dagarna går...
Imorgon ska jag på möte med chefen. Vi måste försöka klura ut hur jag ska jobba. Är ju sjukskriven på heltid just nu men efter den 1/8-2010 blir det på 50%. Ska faktiskt bli lite skönt att komma tillbaka. Jag hoppas jag kan få en dagtjänst nu... Orkar inte jobba natt längre tyvärr :( Jag har ju min Robin som ska in i skolan nu. Det blir svårt att jobba nätter då.
Men men vi får väl se hur det går.
Har under någon vecka eller två mått rätt dåligt men det börjar bli bättre nu. Men då blir jag sjuk istället... *SUCK* feber och jäkelstyg. Men jag måste vara såpass frisk imorgon att jag kan ta mig till jobbet.
Gravsättning...
Igår kom ett brev från kyrkan... Den 10/6-10 gravsatte de vår son i minneslunden vid Yttergrans kyrka. Det känns inte lättare alls :(
Den senaste veckan har jag sovit uruselt. Kan inte somna alls. Varit väldigt orolig i kroppen och mått ganska dåligt. Det är tur jag har mina sömntabletter när det blir så här. Jag får några timmars sömn iallafall.
Och det värsta är att jag inte vet varför det är så här. Varför jag är så orolig...
Jag hoppas det blir bättre snart. Jag kanske bara är rastlös.
Alla svaren...
Vi åkte till Uppsala sjukhus för efterkontroll samt få veta vad som hände egentligen.
Vi pratade om förlossningen och om Shane. Obduktionen var klar nu.
Det var en en massa faktorer som spelade in...
Liten moderkaka, syrebrist tack vare knuten på navelsträngen samt mina enormt starka sammandragningar...
Även om vi kommit in tidigare så hade han troligen inte överlevt
Dock kommer vi, nästa gång det blir dags, bli en igångsättning minst två veckor tidigare och så kommer de sätta bedövningen tidigare så den kommer verka ordentligt...
30/4-2010
Shane delar sin begravningsdag med både kungens födelsedag och Valborg... Kommer inte bli något firande för min del de närmaste åren.
Den lilla lilla vita kistan. Det fick plats ett arrangemang på den... Bara ett.
Sångerna som vi valt var:
Byssan Lull, Vers 2 och 5
Father and son, Cat Stevens
Jag fick låna en ängel, Shirley Clamp
Stilla ro och nära, Magnus Carlsson
Jag hoppas att få åka till minneslunden snart. Jag hann inte titta på den efter begravningen.
Den ska tydligen vara väldigt vacker.
En månad
En månad har gått...
En månad utan att få hålla dig i min famn
En månad utan att få trösta dig
En månad utan att få se dig le
En månad utan att få vakna med dig
En månad utan att få utan att få vara din mamma
Hur har jag överlevt utan dig?
Älskar dig min fina kille...
Vaka över oss
Det finaste halsbandet...
Ett par mycket goda vänner pysslade ihop detta vackra halsband åt mig och ett liknande åt min sambo. Jag älskar det.
Begravning, präst och blommor...
Det tar aldrig slut... Hela tiden är det nånting man måste göra för att påminnas om det som hänt. Igår var vi till MVC och skulle prata med barnmorskan som hade hand om vår graviditet. Det skulle göras ett blodprov som tydligen ska användas till att jämföra mitt DNA till Shanes. Vet inte varför men något blod fick de inte även om de försökte.
Efter det så var vi till prästen och bestämde musik till begravningen som ska vara den 30/4. Det som blev var Stilla ro och nära, Till en Ängel och Father and son.
Och så ska jag till interflora och beställa en liten bukett som ska ligga på kistan.
På fredag kommer prästen hem till oss och ska hjälpa mig att prata med Robin om begravningen. Jag tycker det är så himla svårt. Vet inte vad jag ska säga... Präster är bättre på sånt.
Jag vill bara att allt ska vara över nu så jag kan få läka... Hela tiden är det nått som måste göras som river upp såren igen och igen...
När blir man egentligen hel igen? Blir det när nästa barn kommer? Eller blir det tidigare? Hur mycket klarar en människa egentligen? Hur mycket skit kan man ta?
Nångång så kommer jag må bra... Vilket århundrade som helst nu... Under tiden kämpar jag mig upp ur askan som en Fenixfågel...
Varför blir man mer straffad???
Det är så det känns... Man måste ha avslaget i ett x antal veckor, man måste ordna med begravning, psalmer, träffa prästen osv... det känns som att såret rivs upp gång på gång. När blir man hel igen???
I torsdags var vi till tatueraren, jag och Tom. Jag gjorde min minnestatuering på armen som var planerad så länge. Enda sen vi visste att jag var gravid. Den 26:e ska vi tillbaka igen. Jag ska fylla i mina tatueringar jag har och beställa ny tid för en Fenixfågel. Den ska jag sätta på höger skuldra.
Man reser sig ur askan när allt kommer omkring... Det tar tid och jag har ångest att kämpa med varje dag...
Lördag...
Dagarna går framåt. Sakta sakta... tankar far fram och tillbaka hela tiden, smärtan är så bedövande att det inte finns ord. Hela min kropp är bedövad... Allt är så konstigt och känns så fel...
Det är inte rättvist... Du skulle ju vara här... Vi skulle få ha sömnlösa nätter för att du inte ville sova... Vi skulle inte vara sömnlösa av saknad och smärta i själen. Det värsta kommer passera och det kommer ta tid. Det får ta den tiden det tar helt enkelt.
Du var det sista jag såg innan jag somnade igår och jag minns hur vacker du var. Jag är så rädd för att glömma... Jag vill inte glömma... Det skämmer mig så fruktansvärt...
Tog en noga blick på din syster och insåg att ni är så lika varandra. Lika vackra och underbara.
Mammas hjärtan...
Dikt till Shane!
A little child has passed us by,
mother, father and sister was left behind.
But first a breeze of love he sent,
to all of those with an open sense.
Mother, father and sister was left behind,
but the love for their son, he took with him to the other side.
There he waits, patiently for his mothers loving embrace.
There he waits, listening calmly to hear his fathers voice.
There he waits, eagerly for his sisters joyful play.
With love in his eyes,
he watches those he left behind,
He whispers silently...
"I will see you all, when the time is right,
I will wait, sending love to your minds."
Family bonds can be broken, but they can never die.
Skriven av Jessica Malm
Dagen vi väntat så länge på... Allt blev så fel...
Den 27/3-10:
På kvällen så känns magen lite för lugn men jag visste ju att det inte var så konstigt. Efter lite buff fick jag respons vad jag vet iallafall... Visste någonstans att det snart skulle vara dags så jag tänkte att jag går och lägger mig för att få lite sömn. Mitt i natten börjar förvärkarna komma och nu vet jag att vi kommer åka in.
28/3-10
Kliver upp kl 7 och börjar göra i ordning Robin för att åka till barnvakten. Hon fick följa med och titta på fotbollscup.
När klockan slår 8:45 sitter vi i bilen och är på väg till Ackis. Nervösa, glada och allmänt skiträdda. Vi är inskrivna 10:10.
CTG sätts men inget registreras så vi blir förflyttade till ett förlossningsrum och skalpelektroder sätts men fortfarande inget registreras. En ultraljudsmaskin körs in och en läkare kommer och konstaterar att inget liv finns.
nu börjar en lång väntan... Väldigt lång väntan. Fylld av smärta pga värkar som sitter i ljumskarna. Narkosläkaren kommer för att sätta EDA och efter en stund så släpper det värsta men jag har fortfarande väldigt ont.
Efter en stund återkommer samma smärta igen men mycket mycket värre. Beslut om att PCB skall läggas görs. Under tiden får jag värkar konstant vilket gör att jag blir som en sprättbåge utan vilja och vrider mig från sida till sida utan kontroll. Det är inga krystvärkar utan detta är nått helt annat. Får bricanyl in i benet samt intravinöst utan effekt.
Nu är allt väldigt suddigt och jag minns ingenting utom den enorma smärtan som är konstant i benen. Vid varje värk vrålar jag okontrollerat och tills slut ber jag, skriker om vart annat att de ska söva ner mig.
Då får jag morfin som inte hjälper heller och jag skriker mer och mer.
Någonstans här säger min älskade sambo något om att det var 7 minuter sen jag fick PCB (tror jag) och nu ändras värkarna radikalt. Något händer och kroppen tar över. Vet inte hur lång tid det tar men vad som känns om en evighet föds världens vackraste pojke. Han vägde 3350 gr och var 52 cm lång.