Dagen vi väntat så länge på... Allt blev så fel...

Den 27/3-10:
På kvällen så känns magen lite för lugn men jag visste ju att det inte var så konstigt. Efter lite buff fick jag respons vad jag vet iallafall... Visste någonstans att det snart skulle vara dags så jag tänkte att jag går och lägger mig för att få lite sömn. Mitt i natten börjar förvärkarna komma och nu vet jag att vi kommer åka in.

28/3-10
Kliver upp kl 7 och börjar göra i ordning Robin för att åka till barnvakten. Hon fick följa med och titta på fotbollscup.
När klockan slår 8:45 sitter vi i bilen och är på väg till Ackis. Nervösa, glada och allmänt skiträdda. Vi är inskrivna 10:10.
CTG sätts men inget registreras så vi blir förflyttade till ett förlossningsrum och skalpelektroder sätts men fortfarande inget registreras. En ultraljudsmaskin körs in och en läkare kommer och konstaterar att inget liv finns.
nu börjar en lång väntan... Väldigt lång väntan. Fylld av smärta pga värkar som sitter i ljumskarna. Narkosläkaren kommer för att sätta EDA och efter en stund så släpper det värsta men jag har fortfarande väldigt ont.
Efter en stund återkommer samma smärta igen men mycket mycket värre. Beslut om att PCB skall läggas görs. Under tiden får jag värkar konstant vilket gör att jag blir som en sprättbåge utan vilja och vrider mig från sida till sida utan kontroll. Det är inga krystvärkar utan detta är nått helt annat. Får bricanyl in i benet samt intravinöst utan effekt.
Nu är allt väldigt suddigt och jag minns ingenting utom den enorma smärtan som är konstant i benen. Vid varje värk vrålar jag okontrollerat och tills slut ber jag, skriker om vart annat att de ska söva ner mig.
Då får jag morfin som inte hjälper heller och jag skriker mer och mer.
Någonstans här säger min älskade sambo något om att det var 7 minuter sen jag fick PCB (tror jag) och nu ändras värkarna radikalt. Något händer och kroppen tar över. Vet inte hur lång tid det tar men vad som känns om en evighet föds världens vackraste pojke. Han vägde 3350 gr och var 52 cm lång.