En månad har gått...
En månad utan att få hålla dig i min famn
En månad utan att få trösta dig
En månad utan att få se dig le
En månad utan att få vakna med dig
En månad utan att få utan att få vara din mamma
Hur har jag överlevt utan dig?
Älskar dig min fina kille...
Vaka över oss
En månad
Det finaste halsbandet...
Ett par mycket goda vänner pysslade ihop detta vackra halsband åt mig och ett liknande åt min sambo. Jag älskar det.
Begravning, präst och blommor...
Det tar aldrig slut... Hela tiden är det nånting man måste göra för att påminnas om det som hänt. Igår var vi till MVC och skulle prata med barnmorskan som hade hand om vår graviditet. Det skulle göras ett blodprov som tydligen ska användas till att jämföra mitt DNA till Shanes. Vet inte varför men något blod fick de inte även om de försökte.
Efter det så var vi till prästen och bestämde musik till begravningen som ska vara den 30/4. Det som blev var Stilla ro och nära, Till en Ängel och Father and son.
Och så ska jag till interflora och beställa en liten bukett som ska ligga på kistan.
På fredag kommer prästen hem till oss och ska hjälpa mig att prata med Robin om begravningen. Jag tycker det är så himla svårt. Vet inte vad jag ska säga... Präster är bättre på sånt.
Jag vill bara att allt ska vara över nu så jag kan få läka... Hela tiden är det nått som måste göras som river upp såren igen och igen...
När blir man egentligen hel igen? Blir det när nästa barn kommer? Eller blir det tidigare? Hur mycket klarar en människa egentligen? Hur mycket skit kan man ta?
Nångång så kommer jag må bra... Vilket århundrade som helst nu... Under tiden kämpar jag mig upp ur askan som en Fenixfågel...
Varför blir man mer straffad???
Det är så det känns... Man måste ha avslaget i ett x antal veckor, man måste ordna med begravning, psalmer, träffa prästen osv... det känns som att såret rivs upp gång på gång. När blir man hel igen???
I torsdags var vi till tatueraren, jag och Tom. Jag gjorde min minnestatuering på armen som var planerad så länge. Enda sen vi visste att jag var gravid. Den 26:e ska vi tillbaka igen. Jag ska fylla i mina tatueringar jag har och beställa ny tid för en Fenixfågel. Den ska jag sätta på höger skuldra.
Man reser sig ur askan när allt kommer omkring... Det tar tid och jag har ångest att kämpa med varje dag...
Lördag...
Dagarna går framåt. Sakta sakta... tankar far fram och tillbaka hela tiden, smärtan är så bedövande att det inte finns ord. Hela min kropp är bedövad... Allt är så konstigt och känns så fel...
Det är inte rättvist... Du skulle ju vara här... Vi skulle få ha sömnlösa nätter för att du inte ville sova... Vi skulle inte vara sömnlösa av saknad och smärta i själen. Det värsta kommer passera och det kommer ta tid. Det får ta den tiden det tar helt enkelt.
Du var det sista jag såg innan jag somnade igår och jag minns hur vacker du var. Jag är så rädd för att glömma... Jag vill inte glömma... Det skämmer mig så fruktansvärt...
Tog en noga blick på din syster och insåg att ni är så lika varandra. Lika vackra och underbara.
Mammas hjärtan...