Begravning, präst och blommor...

Det tar aldrig slut... Hela tiden är det nånting man måste göra för att påminnas om det som hänt. Igår var vi till MVC och skulle prata med barnmorskan som hade hand om vår graviditet. Det skulle göras ett blodprov som tydligen ska användas till att jämföra mitt DNA till Shanes. Vet inte varför men något blod fick de inte även om de försökte.
Efter det så var vi till prästen och bestämde musik till begravningen som ska vara den 30/4. Det som blev var Stilla ro och nära, Till en Ängel och Father and son.
Och så ska jag till interflora och beställa en liten bukett som ska ligga på kistan.
På fredag kommer prästen hem till oss och ska hjälpa mig att prata med Robin om begravningen. Jag tycker det är så himla svårt. Vet inte vad jag ska säga... Präster är bättre på sånt.
Jag vill bara att allt ska vara över nu så jag kan få läka... Hela tiden är det nått som måste göras som river upp såren igen och igen...
När blir man egentligen hel igen? Blir det när nästa barn kommer? Eller blir det tidigare? Hur mycket klarar en människa egentligen? Hur mycket skit kan man ta?
Nångång så kommer jag må bra... Vilket århundrade som helst nu... Under tiden kämpar jag mig upp ur askan som en Fenixfågel...