Lördag...

Dagarna går framåt. Sakta sakta... tankar far fram och tillbaka hela tiden, smärtan är så bedövande att det inte finns ord. Hela min kropp är bedövad... Allt är så konstigt och känns så fel...
Det är inte rättvist... Du skulle ju vara här... Vi skulle få ha sömnlösa nätter för att du inte ville sova... Vi skulle inte vara sömnlösa av saknad och smärta i själen. Det värsta kommer passera och det kommer ta tid. Det får ta den tiden det tar helt enkelt.

Du var det sista jag såg innan jag somnade igår och jag minns hur vacker du var. Jag är så rädd för att glömma... Jag vill inte glömma... Det skämmer mig så fruktansvärt...
Tog en noga blick på din syster och insåg att ni är så lika varandra. Lika vackra och underbara.

Mammas hjärtan...